Alexander Thielen - Förstatenor

Här kan man läsa om fantastiska hjältedåd och äventyr från en pojk som är uppvuxen på den, på vintern kala men på sommaren blomstrande, bohuslänska skärgården. Som blågrå dyning bohusbergen rullar i ödsligt majestät mot havets rand. Men mellan dess kala urtidskullar är bördig jord och gammalt bondeland. Dit tränger Skagerack med blåa kilar, och strida strömmar klara som kristall. Och lummig lövlund står med björk och pilar och ask och ek vid ladugård och stall. Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren! nu häckar ejder, gravand, mås och trut. I vildrosbuskarana och björnbärssnåren har finkarna och mesarna tittut. På slånens taggiga och svarta grenar syns inga gröna blad, men knopp och blom, som breder över gråa gärdsgårdsstenar ett pärlstrött flor av snövit rikedom. Kom ut och lufta vinterdävna tankar, på stigar vindlande i berg och myr, där vinden blåser in från Doggers Bankar med doft av tång och salt och äventyr. Och kom till Långevik, till sjökaptenen, herr Johansson, som, mätt på havets skum, nu vårdar äppelträden och syrenen, och örtagården kring sitt Tusculum. Ja kom och se vårt Bohuslän om våren, du Rönnerdahl, som äger blick för färg. Här går på vinröd äng de svarta fåren, och rosa skyar över druvblå berg. Här svallar myllan lilabrun kring plogen, när Anders plöjer med sin norska häst. Och skutor med kinesiskt vitt om bogen på golfströmsgröna svall styr mot nordväst. Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret, och leghornshönsen värper ägg var dag. Här blir du frisk till hälsan och humöret, här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag! Här bygger Anders båtar och fioler, här kan du fiska torsk och spela vals, och tjusa oss med kullrande trioler ur Anders felor och din egen hals. Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus och stäm din lyra till naturens pris. Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis. Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa, låt Orust hallar bli ditt Helicon. Hos Phyllis må Horatius visor klinga, men dina sjungs av Karin Johansson. Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna, med slån och hagtorn, böjda djupt av storm, med gamla båtvrak som har multnat gröna, men än, i brustna skrov, bär vågens form. Där mellan hav och land, på sand som skrider, på tång som gungar, kan du ensam gå, och leva i de längst förflydda tider, och i ditt släktes framtid likaså